Gösta Berlings saga

Bitvis burlesk, bitvis genial och bitvis ganska trist. Så väljer jag att beskriva Selma Lagerlöfs omtalade debutroman ”Gösta Berlings saga”. Verklighetsbaserade släktkrönikor blandas friskt med folksägner och skrönor från den värmländska landsbygden på ett, får jag säga, högst intressant sätt. I ärlighetens namn tycker jag dock att utsvävningarna blir lite väl tilltagna emellanåt. Att berätta flera parallella historier på en och samma gång är en välprövad och svår berättarkonst som i sina goda stunder kan göra en berättelse extra fängslande. I det här specifika fallet anser jag emellertid att det enbart leder till att den intressanta förgrundshistorien om den dekadente prästen Gösta Berling rycks sönder. Det är tråkigt eftersom jag tycker att det är just beskrivningarna av Berlings levnadsöde som är de mest fascinerande och intressanta.

// "Stigh" - 2004-04-22

Tänk dig att du river ut ett antal sidor ur några turistkataloger om Värmland. Därefter gör du samma sak med ett antal sidor ur några slumpvis utvalda Harlequinromaner samt en bok om folklore och gammalt skrock. Sedan sätter du ihop alla dessa sidor på måfå tills du har fått en plågsamt lång bok.
Ungefär där anser jag att vi har "Gösta Berlings saga".
Av fjorton cd skivor var jag totalt uttråkad från och med den andra.
Olika parallella, och till stor del ointressanta, historier blandas okronologiskt med varandra.
Huvudberättelsen om titelkaraktären Gösta Berling lyckas med nöd och näppe hålla mitt intresse uppe. Men sedan har den splittrats upp och massakrerats brutalt med en uppsjö av bihistorier och karaktärer som blir mindre och mindre intressanta ju fler de blir.
Då och då får vi återstifta bekantskapen med den självgode, självömkande, självförhärligande, självtillräcklige, narcissistiska Gösta. I boken faller alla andra karaktärer för honom - män som kvinnor - och förlåter honom allt. Och jag begriper det bara inte.
Jag tycker han skulle fått ta livet av sig efter första cd skivan - precis som han ville - så skulle det blivit en rätt okej novell, i stället för en plågsamt långtråkig roman.

Att jag inte fick mycket utbyte av denna svenska klassiker lär inte ha gått någon förbi vid detta laget. Och jag försöker hitta ursäkter för Selma. Hur kan det komma sig att hon skrev denna sörja? En orsak är att det var hennes debutverk. Kanske var hon ovan. Kanske försökte hon härma den stilens romaner, men med sämre resultat. Kanske försökte hon berätta något viktigt, men förklädde det, för att hon som kvinna i dåtidens litterära värld annars inte skulle bli publicerad.
Jag tycker nämligen man kan skymta ett feministiskt ställningstagande mellan raderna. Gösta Berling och hans elva medkavaljerer framställs som ytterst löjliga emellanåt. De anser att de dyrkar och högaktar kvinnan - dock blir massor av kvinnor lidande och går hemska öden till mötes på grund av denna "dyrkan". Men hela denna feministiska ambition stjälps av att Gösta Berling in i det sista blir förlåten utan att behöva plikta för sina svinerier.
(Ja, jag avslöjar lite av slutet när jag berättar det - men jag rekommenderar er ändå inte att läsa den...)

Per Myrberg som uppläsare gjorde att jag alls kunde ta mig igenom de 14 cd skivorna. Till skillnad från själva boken gjorde han ett utmärkt jobb med att låta bli att irritera mig.

// Freddi - 2006-06-26