Några steg mot tystnaden

Några steg mot tystanden (1973) kom att bli Eyvind Johnsons avskedsroman och därmed finalen på ett otroligt författarskap. Jag anar att Johnson själv insåg att detta skulle bli hans litterära avskedsföreställning varmed mycket av den åldrade återberättaren Robert Guenole (81 år gammal i boken) är en framställning av författaren själv. Johnson återkommer i berättelsen ideligen till tanken att den enskilda människan endast utgör en länk, ett mellanled, i en lång kedja benämnd människosläktet, och att varje fader är en avspegling av sin egen fader, vilken i sin tur lever vidare genom sina döttrar och söner osv., osv. Bokens tema anknyter också till denna för romanen centrala tankegång – från bokens samlande gestalt Robert Guenole får läsaren följa förgreningarna i ett väldigt släktträd, med rötter i fransk medeltid och med utlöpare i svenskt 1970-tal. I tre tidsmässigt separerade, men ändå till varandra besläktade historier, visar Johnson prov på en sann mästares hela författartalang.

Johnson gjorde med denna roman sannerligen inte det lätt för sig – tre olika berättelser, från slaget vid Nancy 1477, till hertigen av Enghiens fall söker författaren länka ett svenskt pars bröllopsresa i den sydschweiziska staden Pontoro år 1946. Bara att ro iland ett sådant litterärt uppslag (och på endast 462 sidor) torde vittna om genialitet utöver det vanliga, att sedan göra det med bra resultat är än mer respektingivande och unikt. Språket är som vanligt (när det gäller Johnson) fabulöst vackert och miljöbeskrivningarna är otäckt verklighetstrogna. Det jag dock imponeras allra mest utav är Johnsons genomgripande historiska kunnande och hans djupa insikt om den europeiska kulturens olika former och formbarhet (det bör i sammanhanget noteras att författaren tillbragte barndomen under ytterst torftiga förhållanden och med endast ett minimum av utbildning). Den enda svagheten med denna i annars mycket imposanta roman är att berättelsen om det nygifta svenska paret Guenole bitvis känns seg och tempofattig. Och då denna berättelse utgör nästan halva romanen kan jag tyvärr (måste jag tillägga) inte dela ut det högsta betyget, det blir istället en femma.

// "Stigh" - 2004-08-19