Markens gröda
(Markens Grøde)

Markens gröda är en mycket färgrik och sprakande berättelse om nybyggaren Isaks liv och leverne i den norska ödebygden. Från att på helt egen hand, och i sitt anletes svett, tämjt vildmarken skaffar sig den säregne vildmannen så småningom både hustru och barn. Familjens egendom växer i takt med familjelyckan; antalet kreatur (eller kräk som Hamsun väljer att benämna dem) ökar kontinuerligt, en kvarn och en såg uppförs, ladugårdsbyggnader och bevattningssystem likaså. Livet går på det hela taget sin gilla gång. Då Isaks hustru Inger föder ett harmynt barn vänder dock lyckan för en tid. Ingrid (som själv är harmynt) väljer att i skyddande syfte mörda sitt eget barn med ett sjuårigt fängelsestraff som påföljd. Då Ingrid återkommer från fångenskapen i storstaden Trondheim har hon skaffat sig delvis nya vanor och manér – vanor och manér som visar sig vara svåra att ha någon nytta av ute i ödemarken. Efterhand letar sig fler nybyggare upp till obygden och ett svenskt gruvbolag börjar exploatera det intilliggande berget. Dessa förändringar ger upphov till en ny livsglädje men också till själsliga och personliga konflikter.

Bokens tema påminner om det som återfinns i exempelvis Mobergs ”Utvandrarna” och Defoes ”Robinson Crusoe” men också Strindbergs ”Hemsöborna”. Rent språkligt tycker jag mig finna påtagliga likheter mellan Hamsun och Strindberg, främst med hänsyn till personbeskrivningarna och detaljrikedomen. Trots det tydligt bibliska motivet upplevde jag Markens gröda som en hyllning till brukandet av jorden och ett ifrågasättande av det industrisamhälle som Hamsun såg rycka allt närmare. Hamsun låter oss, med hjälp av olika personbeskrivningar, förstå hur ”det nya samhället” skapar alienation hos de människor som lockas av ”den nya tidens” alla möjligheter. Tydligast åskådliggörs detta i beskrivningarna av Isaks båda söner Elesus och Sivert. Medan den yngre brodern (Sivert) går i faderns fotspår, lockas den äldre brodern (Elesus) av staden med alla dess möjligheter till lärdom, förfining och rikedom. Fast Elesus otvetydigt är den av bröderna som har den bästa fallenheten för boklig lärdom är det i slutändan Sivert som det går väl för. Sivert kommer utvecklas till en jordnära och trygg individ medan Elesus med tiden blir allt mer egoistisk, utblottad och själsligt sprittrad. Och visst, det ligger säkert mycket i det som Hamsun här varnar för även om jag personligen tycker att författaren förmedlar en lite väl förhärligad syn på det gamla bondesamhället (allt var nog inte ”guld och gröna skogar” för de människor som valde att röja mark i vildmarken). Trots att jag inte till fullo tror på Hamsuns glorifierade bild av nybyggande är Markens gröda ett mäkta imponerande verk på flera plan. Naturbeskrivningarna är understundom undersköna och personerna verklighetstrogna. Markens gröda bidrog troligen starkt till att Hamsun förärades med nobelpriset i litteratur år 1920. Och det är stort i sig.

// "Stigh" - 2004-11-22

Markens gröda (Markens Grøde)

Markens gröda
(Markens Grøde)