Onåd
(Disgrace)

Jag vet inte riktigt varför, men jag kände redan efter bara några sidors läsning att den här boken inte alls tilltalade mig. Jag tycker helt frankt att storyn känns alltför konstruerad och därmed också verklighetsfrämmande. Det är vidare svårt att få något grepp om huvudpersonernas ageranden - ageranden som endast känns frånvända och infantila. Bokens huvudperson universitetslärare David Lurie uppfattar jag som enbart osympatisk och sorglig. Detta samtidigt som skildringen är tecknat utan det minsta uns av berättarglädje. Framförallt brister Onåd i trovärdighet och det är förödande för en roman som syftar till skildra det nya Sydafrika. För i ärlighetens namn, vilken kvinna skulle i verkligheten kunna tänka sig att ingå äktenskap med en man som skyddar den som våldtagit henne? Om avsikten med Onåd varit att provocera och väcka anstöt kan man nog konstatera att Coetzee lyckats. Jag tycker dock att detta har skett på bekostnad av den litterära kvaliteten. Onåd är emellertid inte direkt dålig utan snarare oförtjänt uppskriven.

// "Stigh" - 2004-08-19

Det är helt tydligt att J.M Coetzee hade ett klart och tydligt syfte när han skrev Onåd. Faktum är att han nog hade flera stycken. Dels debatten om vad som kan betraktas som en våldtäkt, dels diskussionen om de vitas skuld gentemot de svarta i Sydafrika och slutligen den eviga rädslan för döden och förruttnelsen samt ångesten över att ha levt ett liv i meningslöshet.
Jodå, Coetzee hade nog flera syften - vilket framgår med all önskvärd övertydlighet.

Denna litterära treaktare berättar historien om David Luries väg från respekterad och aktad universitetslektor till utstött och föraktad våldtäktsman.
I akt ett får vi se David på ett diffust sätt förgripa sig på en ung elev till honom. Men är det verkligen våldtäkt? Det blir aldrig helt uppenbart då vi aldrig helt får veta hur flickan såg på alltihop. (Men troligtvis tyckte hon inte om det.)
I akt två får vi se hur Davids dotter blir brutalt skändad och våldtagen och vår huvudperson slår på fullt moralpådrag när dottern inte vill ta saken till polis, utan fogar sig i den roll som den vite i Sydafrika av idag - och tillika kvinna - har att bära.
Och slutligen i akt tre skriver Herr Lurie en opera om Lord Byron och har allmän ångest.
Slut.

Visst lyfts en del intressanta frågeställningar upp. Det är den största behållningen med boken, men också den största bristen. För frågeställningarna får all plats och bokens dramatik finns till enkom för att belysa dessa.
Resultatet blir, att när frågorna är avhandlade blir de sista 40 sidorna ett stort ”Jaså”, då karaktärerna i sig inte är speciellt intressanta att följa till boken slut.

Ljudboken:
Krister Henriksson har läst in Onåd, och som den skådespelare han är verkar han ha varit oförmögen att inte göra en egen liten tolkning av alla repliker. Efter att ha läst delar av boken i bokform, får jag bekräftat att alla "hmm" och "ja" och "uh" som finns insprängda i Henrikssons upplästa dialog, inte existerar.

Detta gör att Henriksson har läst en helt annan bok för mig än vad jag trodde. Och det blev en sämre bok.

// Freddi - 2005-12-13

Onåd (Disgrace)

Onåd
(Disgrace)