Mannen utan öde
(Sorstalanság)

En ung judisk pojke från Budapest är på väg till arbetet 1944. Polisen stoppar honom och hans arbetskamrater. De placeras på ett godståg, på väg mot ett okänt mål. Efter dagar och nätter av törst öppnas dörrarna och pojken befinner sig i ett koncentrationsläger. Genom pojkens ögon får vi följa livet i de många läger han placeras i. I "Mannen utan öde" ger Kertezs en mästerligt osentimental skildring av livet i lägren. Boken är den första i Kertesz biografiska trilogi om sitt öde i nazisternas dödsläger och hans "överlevande" i friheten.

En nobelpristagare är trots allt, en nobelpristagare. Efter att ha läst "Kaddish för ett ofött barn" eller snarare formligen kämpat mig igenom den, kändes mitt beslut att aldrig läsa något mer av Kertezs högst genomtänkt. Men skam den som ger sig! Följaktligen gav jag mig i kast med denna, "Mannen utan öde" och blev positivt överraskad. Till skillnad från "Kaddish för ett ofött barn" är "Mannen utan öde" lättläst. Därmed inte sagt att romanen är lättläst i sig själv. Men så länge bara händelserna skildras är språket stilistiskt underbart att läsa. Ibland när Kertezs skildrar huvudpersonens tankar blir det svårare att hänga med. Rent realistiskt är skildringen av tankarna väldigt trovärdig, (de flesta människor tänker nog huller om buller, utan punkt och komma och med typiska upprepningar) men i litteratur känns detta krångligt och svårläst. Det som utmärker denna roman mest är nog dess objektivitet. Kertezs beskriver, till synes utan känslor. Det blir till läsaren själv att avgöra hur han/hon hade upplevt/känt sig i samma situation. Just detta påverkade mig starkt. Här fanns inga pekpinnar, inga tårfyllda scener med pekpinne riktad mot läsaren - bli ledsen nu! Snarare väckte själva den objektiva kylan känslorna till liv - men de kändes som mina egna - inte skapade genom yttre (litterär) påverkan. Jag har läst ganska mycket litteratur om förintelsen, av förintelsens offer och hitills bara mött samma tyngd i en bok; ("Mauz", som är skriven av sonen till överlevande från Auschwitz). Jag tycker att denna bok är värd en stark fyra.

// ElinLeticia - 2004-08-22

En dag tar den 14 årige judiske pojken György bussen till jobbet i grannstaden. Han är en av de få som har tillstånd att åka över stadsgränsen för att jobba och måste åka buss eller tåg. Just den dagen valde han bussen.
Och just denna dag blir bussen stannad och alla judar ombeds stiga av. Efter många timmar transporteras de vidare till ett uppsamlingsställe och en tid senare till arbetsläger.
György får under det följande året se insidan av nazisternas arbetsläger, koncentrationsläger och förintelseläger.
Steg för steg bryts han ner fysiskt och hamnar till slut på en form av sjukhus där han lämnas att tyna bort.

”Mannen utan öde” skulle kunnat vara en ordinär historia om en jude som överlever förintelsen. Men det finns en orsak till att Kartez är en nobelpristagare. Han har tagit sin egen historia, berättat den ur en vinkel som ingen tidigare betraktat förintelsen ur och serverar oss en djup smärta.
Men smärtan finns mellan raderna. I det som inte sägs. För smärtan uttalas inte. Det är avsaknaden av ord av avsky och hat som ger en obehaglig känsla av att bokens huvudperson måste ha djupgående sår i sig.
Nazisterna beskrivs som ståtliga, effektiva och storslagna – i samma ögonblick som de slår, torterar och svälter honom. Deras hat och ilska betraktar huvudpersonen dessutom som naturlig och självklar – då han delar den till en viss del själv.
Varma känsloyttringar, å andra sidan, beskrivs som äckliga, kväljande och pinsamma.
Opassande oavsett sammanhang.

Irme Kartez gör i ”Mannen utan öde” något så annorlunda som ett porträtt av en man som förnekar förintelsen – medan förintelsen pågår runt honom och med honom.
György väljer att tolka allting till det bättre. Det är inte smärta han känner, det är glädje. Det är inte hat hans fångvaktare utstrålar, det är välvilja.
Men förnekelsen av vad som egentligen pågår förstör honom inuti. Bit för bit. Och utan någon förståelig mening.

”Mannen utan öde” är på många sätt en komplex bok, trots att den är mycket lättläst. Dock fick jag läsa om slutet, diskutera boken med min flickvän och grunna en del – innan jag till slut kunde skaffa mig en uppfattning om den.
Och då lyfte den ett par steg och blev en riktigt bra och givande bok.

Christer Henriksson lyfte fram komplexiteten i boken på ett mycket bra sätt. Uppenbart har han tänkt igenom kontexten noga före han satt sig ner att läsa in boken – för huvudpersonens torrt konstaterande kommentarer lyfts fram med en balans som harmoniserar med min egen bild av hur det bör vara.

// Freddi - 2006-12-20

Mannen utan öde (Sorstalanság)

Mannen utan öde
(Sorstalanság)